Livet i en småstad

Väskorna är packade och står klara för avfärd. Själv sitter jag och försöker komma på nånting att sysselsätta mig med de sista timmarna på dygnet. Men jag hittar inget att se på tv, facebook är trist, gå ut har jag ingen lust med. Jag är så rastlös just nu. Jag föreslog att vi skulle åka NU. Men det förslaget gick inte hem. Och det kan man ju förstå efter en dags slit. Så nu sitter jag här och det enda jag vill är att vi ska åka. Åka hem. Till Söderhamn och Hälsingland. Jag tänker på lillbabs låt, Tebaka igän häm häm till lilla Jarse, ja har så starka band till hälsingland!

Idag är dagen med stort D tror jag. Jag känner att jag måste skynda mig att sätta det svart på vitt innan känslan försvinner. Förut skrev jag om att jag oftast bara bloggar när jag är nere, att det är då jag behöver det som mest och det är sant. Men varför inte bryta en trend? För idag är jag glad, uppåt, frammåt och trots det sammetssvarta mörkret utanför fönstren så ser jag bara ljust på framtiden. Jag önskar verkligen jag kan få behålla den här känslan ett tag. För just idag är jag stark! Många faktorer spelar in på mitt humör men det som gör mig glad just idag är att jag börjar komma in i plugget mer och mer. Jag tar tag i saker som jag förr sköt åt sidan. Efter förra hemtentan lärde jag mig ett och annat om studieteknik. Jag gör aldrig om det misstaget! och gör jag det ska jag ge mig själv stryk!. Så som sagt plugget känns helt okej. Jag har även fått ett extra knäck vilket känns otroligt skönt! Det enda som inte känns bra är den ekonomiska situationen men den kommer ju att bli bättre nu, förhoppningsvis. Snart ska jag gå och kolla på en lägenhet som ligger exakt där jag vill bo. Den verkar fräsh och hyran är, mjaa dyr men överkomlig. Dessutom så känns kärleken vara på rätt spår igen. Och den här gången skyndar jag långsamt. Jävligt långsamt och försiktigt. Men den ger mig ändå en upp-över-öronen-känsla. Julen närmar sig också. Då får jag åka hem i två hela veckor och träffa mina älskade. Ingen nämnd ingen glömd men ni vet vilka ni är. Julaftonen kommer bli fantastisk. Det känner jag på mig. Den ska för första gången firas i Östansjö hos min kusin och hans sambo. Det kommer bli urmysigt. Dessutom får alla plats och ingen behöver trängas i det huset. Sedan måste jag nog plugga under mellandagarna men på nyår är jag bjuden till Alingsås på fest. Bestämt om jag ska åka gör jag senare. Men why not?

18:e november 00:40. Jag kan inte sova och känner bara att jag måste få ur mig någonting. Jag vet inte vad som är fel. Jag känner mig konstig i kroppen. Rastlös men ändå trött. Täppt i näsan. Jag kanske håller på att bli förkyld. Men det känns inte riktigt så heller. Det är något annat också. Jag känner mig inte bara konstig i kroppen. Jag känner mig konstig i humöret också. Jag är varken arg, ledsen, glad, upprymd eller något annat. Jag känner ingenting? Jo föresten en sak känner jag och det är att jag ångrar mig för att jag inte orkade kliva upp och gå till universitetet idag. Kanske är det därför jag inte kan sova? För att jag ångrar det och så känner jag mig orolig. Men inte sådär orolig som jag brukar ibland. Inte så att jag börjar hyperventillera. Det är mer som ett litet litet gruskorn som ligger och gnager. Men jag kan inte sätta fingret på vad jag är orolig över. Är det något jag borde ha gjort som jag har glömt? Eller är det för att jag spenderade pengar jag egentligen inte hade idag? Jag kan inte komma på det heller. Jag kan i alla fall inte sova fast än jag varit dödstrött sedan klockan fem på eftermiddagen. Allt känns så underligt. Varken bra eller dåligt. Jag har ingen aning om vad jag ska göra med det här heller? Har försökt sova sedan halv elva men det gick inte, så då slog jag på tvn i förhoppning om att jag skulle somna. Men det hjälpte inte heller. Jag är inte hungrig så jag kan inte äta något och se om det hjälper. Skriva det här värdelösa inlägger verkar heller inte hjälpa. Äh vafan det är ju ingen som läser det ändå så det är väl bara att skriva på. Så vad gör jag nu förtiden? Pluggar till personalvetare på Karlstads universitet (låter häftigare än vad det är) jag är där ca tre dagar i veckan ca tre timmar om dagen. Jag tycker inte ens det är roligt än så länge. Jag har läst två delkurser inom arbetsvetenskap och är inne på den tredje. Visst har jag lärt mig nya saker men jag kan inte påstå att jag vet vad jag ska ha den kunskapen till senare i livet. Och så bor jag hos Sanna i hennes lägenhet på hennes soffa. Fast ingen säger något till den andra så vet jag att både hon och jag börjar tröttna på att ha det så här. Jag önskar verkligen ibland att jag hade en egen lägenhet som jag kunde göra som jag ville i. Och en egen säng att sova i. Det vore fantastiskt.  Även fast jag betalar hälften av hyran så känns det inte som om jag kan "leva" mitt liv här. Det tär faktiskt på krafterna att behöva trippa på tå hela tiden. Aldrig lämna disk, aldrig ha en pinal framme, aldrig vara i vägen, aldrig vara mig själv, aldrig känna att man har ro i kroppen. Det är ett enormt stressmoment för mig faktiskt. I höst har jag åkt hem till Söderhamn ungefär var tredje vecka. Det har varit mina andningshål. Hade jag inte gjort det hade jag inte stått ut till nu heller. Nästa helg åker jag hem igen. Det ska bli skönt. Även om jag kommer få ångest över att jag lämnar min studiegrupp i sticket. Fast vadå, vem säger att jag bidrar till nått när jag är där? Ja det är vad jag gör när jag inte är ledig. Men vad gör jag när jag är ledig då? I stora staden Karlstad. Här finns ju så mycket roligt att hitta på. Det finns alternativ. Men jag kan inte säga att jag gör särskillt mycket mer här än hemma i lilla Söderhamn. Visst finns det saker att göra. Men jag vill inte. Jag skulle ju kunna ljuga ihop något om att jag tycker det är så jobbigt att plugga att jag inte orkar. Men då blir det just precis en lögn. För jag har helt enkelt inte lust att göra något. Jag har ingen lust att "ta en fika" varje dag. Jag har ingen lust att ta promenader för mig själv. Jag har ingen lust att försöka fixa till mig i en timme för att våga visa mig utomhus. Då stannar jag hellre inne för det mesta. Jag tittar på tv. Surfar på nätet. Läser lite kurslitteratur ibland. Men allt det är så fruktansvärt tråkigt. Det också. I förrgår köpte jag ett gymkort för en månad frammåt. Då fick man gå på spinning och i gymmet. Jag har varit iväg två gånger men det är inte heller roligt. Jag saknar verkligen fotbollen med brudarna. Åh va det skulle vara gött att bara få ställa sig och lägga några riktigt sköna straffar. Eller göra den där skittråkiga inläggsövningen. Eller varför inte köra lite korta snabba. Eller spela en match. Eller träna försvar. Just nu saknar jag allt det där. Även det skittråkiga. Jag saknar till och med äckelträningarna i brottarkojan. Där man blev så slut att man spydde. Konstigt att man saknar något sånt. Jag saknar personer hemmifrån också. Larsson så klart. Och mamma och mormor. Jag vill egentligen vara hemma och så nära dem som möjligt. Men jag trivs ganska bra i Karlstad. Det är en trevlig, lagom stor stad. När man nu har lust att gå ner och titta på den. Det var jag i och för sig idag. Istället för att plugga tyckte jag tydligen att det var viktigare att ränna i affärer i tre timmar. Men roligt det var det inte. Jag skulle leta en födelsedags present. Och leta var precis vad jag gjorde. Överallt. Kom inte på någonting. Men åt mig själv köpte jag en mössa 99kr ett par vantar 99kr en halsduk 50kr och en tröja för en summa jag inte minns. Otroligt vad man kan spendera fast man egentligen inte har råd. Jag köpte en kudde i form av grisen från angry birds till Larsson också. Men den ska han nog få betala för. Sedan blev det presenter för resten men det kan ja varken tala om vad det kostade eller vad det är. Utifall, mot förmodan, att någon läser det här. Ja det var födelsedags presenterna det. För Sanna fyller 24 på lördag. Det är roligt med presenter. Men jag ser faktiskt inte fram emot att det blir fest här. Jag har faktiskt ingen som helst lust med det. Men vad ska jag göra åt saken. Hon fyller ju faktiskt år. Det värsta är nog några av de som är inbjudna. Jag försöker ha ett öppet sinne mot alla men de jag tänker på TÅL jag inte. Jag hade aldrig umgåtts med dessa personer själv. Ännu ett stressmoment alltså. Lägenheten full med folk som jag helst av allt skulle vilja slippa. Och en sak till. Dagen efter, kan man ju inte räkna med en lugn stund, då är det med all säkerhet fortfarande tre personer för mycket här för mig en bakisdag. Så vad ska jag göra? Fly fältet, men vart? eller finna mig i den bittra sanningen, "jag kan inte göra något åt det". Äh nu tänker jag avsluta det här inlägget och försöka sova lite. Nu kanske det går. När jag åtminstonde fått skiva ur mig lite. Jag ska gå och lägga mig och leka att jag är någon annan, någon annan stans med någon annan människa i någon annan tid. Det blir bra!

Jag har så svårt att se medgångarna så mitt liv verkar svämma över av motgångar. I går hade jag världens bästa kväll. Men det sopades snabbt över och ikväll har jag en av mina sämre kvällar. Jag satte mig här för att ha något att göra. Jag har egentligen ingenting att skriva men jag har den där känslan. Ni vet, den där känslan i mellangärdet. Känslan som många liknar vid en sten men som snarare är något slags sug. Det gör inte fysiskt ont. Men den gnager. Den känslan fick jag ikväll när jag läste några kommentarer på facebook. Mellan meningarna jag skriver nu så darrar händerna så att det hela tiden blir fel bokstäver. Gråten står mig upp i halsen men jag vill inte gråta så jag börjar andas istället. Innan jag började hyperventillera satte jag mig här. För jag vet hur allt kommer att sluta ikväll. Om Han inte ringer snart. Då kan jag till slut inte hålla emot. Gnaget i magen fortsätter. Sprider sig till huvudet. Tankarna flyger förbi. Man målar upp den värsta skräckbilden man kan tänka sig. Man börjar hyperventillera. Hjärtat rusar och det spänner över bröstet. Man tror att man ska dö av fysisk och psykisk smärta. Tillslut när inte kroppen orkar längre så ligger man där ihoprullat och stortgråter. Man kan inte sluta. Inte förrän något har lugnat en och det kan bara vara en sak i det här läget. Jag vet att det är en ångestattack jag beskriver. Men hur kan jag ramla in i en sådan efter en helt okej dag igår och bara några kommentarer på internet idag? Svagt psyke skulle någon säga. Jag vet inte vad jag ska säga mer än att jag nu ska skicka ett sms så får vi se vad som händer... hang on..snabbt gjort.. väntar på svar..loading please wait...fick svar.. ett extremt oengagerat men ändå ett svar. Skickade ett till, bad honom komma. Han kommer. Gör inte bort dig nu. Säg inget oövertänkt. Skärp dig.

Idag kom stunden jag har väntat på så länge. I elva år har jag väntat. Jag har levt helvetets alla kval på grund av dig. Du rev sönder hela min tillvaro i så många år och idag fick jag det äntligen sagt. Inte som någon dålig kontring den här gången. Inte som något du förväntade dig av mig. Utan som en fet jävla knytnäve rakt över näsan fick du veta vad du gjorde mot mig under de där åren i högstadiet. Du förstörde hela min tonårsperiod och idag fick äntligen chansen jag väntat på. Du är inte förlåten. Du kan aldrig bli förlåten, för tiden går inte att spola tillbaka, men nu idag, kan jag lägga det bakom mig.

Tisdag  18/10 -11 kan vara årets tråkigaste dag. Som tur var är pappa inne på msn och vi började prata. Jag kom på att för att ha något att göra kunde jag ju hjälpa honom med något jobb, tillexempel göra någon mall i excel eller så. Tyvärr kom han inte på något jag kunde göra förutom att åka ut och sälja. Det hade jag ingen lust med. Jag hann inte lära mig alla produkter på tio minuter innan klockan 16 tyckte jag. Så jag kom på att jag skulle göra lite reklam på facebook för hans hemsida. Så efter en hel dag så sysselsatte jag mig i fem minuter. Suck. Men sen ringde pappa upp mig och berättade roliga historier för mig så jag blev på bättre humör.

Nu är det inget roligt längre. Det började med att jag var inspirationslös och fortsatte med självförtroendet sjönk drastiskt. Jag känner det som om jag inte klarar nånting. Jag känner inte att jag är bra på nånting. Dessutom hatar jag min frisyr och mitt utseende i stort. Allt detta är ganska enerverande och suger ut så mycket enegri så jag föll direkt tillbaka till mitt gamla liv. Det var inte meningen att det skulle bli så nu. Det var ju meningen att Karlstad och studier skulle bli en frisk fläkt. Men nu sover jag bort dagarna och är vaken på nätterna igen. Mycket för att slippa utsätta mig för saker som påminner om mitt dåliga självförtroende. Jaha? Så vad ska jag göra nu? Efter ett långt övervägande med mig själv och ett stort uppoffrande av min värdighet bestämde jag mig för att öpnna mig och berätta detta för Sanna. Därefter bestämde vi att vårt "nya liv" skulle börja. Men det började inte. Jag känner inte att jag orkar ta tag i någonting just nu. Varför blev det så här igen? Och hur ska jag göra för att ta mig ur det. Om det inte hjälper att dela med sig. Kan det inte bara komma till mig den här gången? Jag orkar inte slita ihjäl mig med pepptalk till mig själv, stå och fånflina mot mig själv i spegeln. Ta mig iväg på träning. Berömma mig själv när jag varit bra. Jag orkar inte och jag vill inte. Kan ingen annan göra allt det åt mig? NEJ det kunde inte bli så för det räcker inte med inspirationslös och dåligt självförtroende. Allting måste spädas på ytterligare. Men va trodde jag då? Det är ju som vanligt. När man mår skit så händer något som gör att man mår ännu sämre. Det hände igår. Jag blir så jävla trött på allt trasslande. Varför kan inte två personer gilla varandra samtidigt en enda gång. Varför jagar vi varandra som katt och råtta. I flera år? Nej därför att livet ska vara fördjälvigt och krångligt och nedrigt. Det har jag ju sagt förr. Men nu tänker jag inte sitta här och gräva i det här mer. Jag gör det som funkar för mig. Stänger in mitt ruttna hjärta och själ innanför en mur ingen annan kommer igenom. En fin fasad som lovar att allt är okej. Så nu är allt okej igen. Inga problem finns mer. Förutom på insidan.

Min dag har inte varit speciellt kreativ. Jag har liksom tappat bort inspirationen. Klev upp och gick på en föreläsning om livsformsanalys. Den var i sig ganska intressant och Jan Ch Karlsson som föreläste var mycket bra. Han var dock sämre på att skriva på tavlan så man förstod vilken definiering som hörde till vilket begrepp. Men det erkände han ju själv också.

Att jag, avskyr de vackra, glödande färgerna på träden,

Jag är hemma på besök i Söderhamn. Skönt eftersom jag längtat efter mamma och mormor så mycket. I helgen innan jag åkte 45 mil i min gröna lilla Micra så hade jag en otroligt rolig kväll med nollorna (som nu blivit Pelikaner) på förfest och sedan Nöjes. Där tappade alla bort alla så jag slängde mig in i publiken till Melody Club och röjde gärnet. Sedan tyckte nog både mina fötter och min hjärna att det var dags att knata hemöver till soffan. Dagen efter mådde jag såklar som sig bör men då ringde jag min bästis Erik som kom upp från Allingsås som ett skott. Han är så snäll. Vi käkade mat på en av uteserveringarna och sedan bar det av till krogen. Dock inte min typ av krog. Jag är inte mycket för att dansa på discogolvet jag. Då kör jag hellre en bugg med någon gammal get. Men Erik räddade den kvällen med att bugga med mig på vardagsrumsgolvet i min rutiga flanellpyjamas. Jag ler när jag tänker på alla fina danser vi haft med varandra. På peace and love till en skrålande bilstereo cirka klockan fem på morgonen. Ja det är bara ett av exemplen.

Jaha då var det dags igen då. Höst. Grå dagar, regn och kala träd. Jag tycker ju det nyss var höst. Att man nyss satt och tittade ut genom fönstret och led. Skrev dikter och hoppades på en snabb död för den här äckliga årstiden. Men det är ändå annorlunda nu. Det känns lite lättare att genomlida hösten i Karlstad än i Söderhamn. Här går inte människor i ide bara för att löven gulnar och himlen öppnar sig och vräker ur sig tunga klara droppar. Nej här är det liv och rörelse ändå. Det händer saker. Och man kan välja om man vill medverka eller inte. Det finns möjligheter här. Och jag börjar trivas. Hem till Söderhamn vill jag inte, mer än på besök. Jag är så glad att jag sitter här nu, och framför mig har jag en otrolig tid. Ingen halvårsdepression i sikte att gruva sig för. Det här blir bra! Studier, träning, aktiviteter, och framförallt ingen tristess.

.. ja då börjas det. Då ska jag få se vad det är jag gett mig in på. Klockan åtta och femton ska jag infinna mig i sal 9c203 eller något liknande. Nerverna ligger som utanpå kroppen nu och jag önskar jag hade lite längre semester. Men varför dra ut på det. In i rullarna och ge gärnet. Har nu befunnit mig i Karlstad i två och ett halvt dygn. Första halvan drack ja mest öl. Andra halvan har ja mest druckit vatten och haft ont i huvet. Känner på mig att nollningen kommer ta knäcken på mig lite grann. Får nog lov att erkänna mig som gammal redan innan det börjat. Men lite surt äre ju att man inte längre kan visa att man är en äkta norrlänning som aldrig ger upp så länge det finns öl.

Aamen. Idag tog jag mig åtminstode i kragen och tog bilen på en tur. Måste ju lära mig att hitta här med bilen å. Åkte ut till köpcentret Bergvik. (jajjamen man känner sig nog lite som hemma då iallafall) Gick på IKEA i min ensamhet och köpte ingenting som jag egentligen skulle ja. Men men. Kom hem med en förvaringsbox och lite annat. Efter lite annat shoppande också åkte ja igen, och visste väl inte riktigt om jag skulle hitta tillbaka med se det gjorde jag för nu ligger jag här i kungssängen med datorn på magen och Carlsson likaså bredvid. Kan inte bli bättre.

Mään om man skulle ta å sova sig lite då så man orkar upp imorrn. Har ju inte gjort mycket den här veckan för att behålla dygnsrytmen man jobbat på hela sommaren. Faan så fort det går att tappa all rutin. Klockan, kalendrar och annat är nog människans mest motsägelsefulla uppfinning.


Catch u on the flipside!

..det mesta regnade faktiskt bort. I alla fall mina lediga dagar regnade bort. Så nu sitter man här, fortfarande likblek och i brist på b-vitamin. Nej då så farligt är det inte. Några få soltimmar har jag fått åt mig. Mitt sommarvick på Kastanjen i ljusne var kanonbra. Trevliga arbetskamrater, bra arbetstider för det mesta, mysiga pensionärer. Men det var också en prövning och jag ville bevisa något för mig själv när jag kom dit första gången. Det och andra mindre roliga eller ja, nästan förjävliga, händelser har gjort att jag i sommar har lärt mig mycket, prövat min styrka och framförallt hittat en bit av mig själv igen. Och med det kom en del självförtroende tillbaka. Det känns skönt att kunna säga: Så här är jag! Utan att tveka. Utan att känna ångest: Är jag verkligen så här, kan jag det här, vill jag göra så här? Nu vet jag lite mer vem jag är. Vad jag vill, vet jag fortfarande inte. Men efter ett halvår i tankar och funderingar har jag nu bestämt mig. Varför inte ta chansen? Prova på det där nya? För snart kommer vintern och Söderhamn och dess invånare går in i sin vanliga vinterdvala. Då passar jag på att testa mina vingar. Och den här gången känner jag ingen press. Passar det inte, och jag känner att Söderhamns vinterdvala är bättre så åker jag väl hem då. Men först ska jag prova lyckan med Sanna i Karlstad!

Tisdag den 26/7 var begravningen för min älskade Morfar. Det var ordentligt jobbigt. Dels att se alla som grät och var ledsna. (Ja jag säger alla för det var så många där och tog farväl av Esbjörn.) Dels det att det var MIN godismorfar. Och dels för att jag inte tror ett dugg på vad prästen sa. Jag var så arg att jag hade lust att ställa mig upp i kyrkbänken och skrika "Du pratar bara en massa skit ditt skenheliga prästäckel" men det gjorde jag såklart aldrig. Skulle aldrig stått ut med att se min familj och släkt i ögonen igen om jag förstörde den begravningen. Så jag förblev tyst. Och tyst är jag fortfarande. Jag är fortfarande bitter över hur livet kan vara så orättvist. Men min vän sa en dag till mig att så länge du är förbannad och bitter så kan du aldrig sörja. Jag håller med honom. Jag sörjer inte som de andra. Men det har jag aldrig heller kunnat tillåta mig till. Det kommer alltid som en tsunami över mig när jag minst anar det och nu när jag läst om panikattacker så vet jag att det är precis det som drabbar mig. Så nu väntar jag bara på att en iskall våg ska dränka mig i sorj.

Förövrigt så händer det inte så mycket i mitt liv. Jag jobbar och sover och nu känner jag verkligen för semester. Men i och med att jag blev antagen till Personal och arbetsliv i Karlstad så blir det inte mycket till semester för mig i år. Som alla andra år förövrigt. En par saker känner jag att jag gjort rätt i mina dagar och en av dem var att ALLTID ha sommarlov när jag gick i skolan. Aldrig ett jobb. Därför kan jag stå ut med att aldrig vara ledig en sommar nuförtiden. Eftersom jag nu jobbar på Kastanjen och trivs bra där ska jag försöka leta upp ett servicehus i Karlstad också och söka något slags vick där.

Jag pratade med Erik om det igår. Och eftersom han jobbade under hela sin studietid så tyckte han att det var klokt av mig. Det tycker ju jag också. Ju mindre lån desto bättre senare i livet. Jag har ju nu inte bestämt mig om jag ska gå det jag kommit in på men jag ska i alla fall åka ner och prova. Sanna som bor där nere har varit så vänlig att ta emot en inneboende tills att jag kännt efter ordentligt. Förövrigt så blev jag erbjuden en fin lägenhet där nere med skaplig hyra men jag kände att jag var tvungen att tacka nej till det erbjudandet. Jag vill inte göra om samma misstag två gånger. För tänk om jag än en gång känner att utbildningen inte passar mig, ja då står jag där igen med en lägenhet på halsen i minst tre månader. Nej du, det ska jag inte göra igen. Den 27:e Augusti åker jag ner dit, sen får vi se hur länge jag blir där. Men det känns bra med en nystart. Det har jag ju längtat efter i ett antal månader nu.